Läs mer här

Man försöker även bemöta mycket av den kritik som framförts med siffror som indikerar branschens positiva effekter, man framhåller det långsiktiga fokus som oftast eftersträvas och den stora del av det amerikanska näringslivet tagit del av riskkapitalinvesteringar. Bland annat påpekar man att 8 millioner människor är anställda i bolag som ägs av amerikanska riskkapitalbolag, och att 1600 miljarder dollar investerats under de senaste tio åren.

En intressant aspekt av satsningen är att den började planeras redan när det stod klart att Mitt Romney avsåg att kandidera, man förutsåg med andra ord att Romneys tid på Bain skulle komma att bli en stridsfråga.

Sajten lanserades i januari, när kritiken började ta fart.

Romney hade anställts på managementkonsultfirman Bain 1977 efter en period hos konkurrenten BCG, och redan efter sex år blev han tillfrågad att vara med och starta och leda avknoppningen Bain Capital. Ett år senare, efter att först ha sagt nej ordnades en partnerstruktur som gjorde att Romney inte behövde riskera sina egna pengar. Den nystartade firman riktade till börja med in sig på venture capital, men övergick sedermera mot att genomföra leveraged buy-outs.

Under flera omgångar på Bain Capital ansvarade han för ett stort antal affärer, varav vissa lett till att översbelånade bolag sålts med stor vinst, för att senare gå i konkurs. Två exempel är Ampad och Dede Behring, som under Bains ägande avskedat tusentals anställda.

Även om de flesta affärer inte slutat med konkurs, och Bain Capital när Romney slutligen lämnade det hade vuxit till en av landets största, med 4 miljarder dollar förvaltat kapital, så är det främst dessa fall som diskuteras, och som gjort att Romney, Bain Capital och i förlängningen hela riskkapitalbranschen hamnat i skottgluggarna för en våg av kritik.

Situationen är ovanlig på så sätt att huvuddelen av kritiken kommer från den amerikanska högern, och då inte minst från konkurrenten om presidentkandidaturen Newt Gingrich, vars kampanjgrupp gått så långt att de lanserat en film, King of Bain , som kritiserar både Romney och branschen i skarpa ordalag:

“Mitt Romney was not a capitalist during his reign at Bain, he was a predatory corporate raider.”

Här inflikar vissa att Gingrichs negativa syn på branschen åtminstone inte hindrat honom själv från att ta emot 60.000 dollar av riskkapitalbolaget JLL för ett tal som rundligt prisade riskkapitalbranschen, så sent som 2010.

Rick Perry, en annan mottävlare i kampen, har fått mycket kritik för att ha kallat riskkapital för vulture capitalism (“asgamskapitalism”), och för att bland annat säga att

“There is something inherently wrong when getting rich off failure and sticking it to someone else is how you do your business,”

Med tanke på sammanhanget menar många således att det är ren smutskastning det är fråga om, snarare än en genuin ovilja mot riskkapital som ägandeform, även om röster höjts från alla läger om det orättvisa i att kapitalvinstbeskatta, med bara 15%, utdelning till riskkapitalpartners (carried interest). Det senare har setts som en mer legitim kritik, men även de generella attackerna mot riskkapitalet tros kunna skada branschen på sikt.

För den som är intresserad av en fördjupad diskussion kring den nordiska buyout-marknadens konkurrenskraft finns möjlighet att den 26 oktober ta del av en paneldebatt som arrangeras under Nordic Private Equity Congress. Under ledning av Jan Wifstrand, diskuterar Åsa Hallert från EQT, Göran Barsby på Capman, Nordic Capitals Hans Eckerström och SVCAs ordförande Gustav Öhman hur de ser på den nordiska marknaden och hur den ekonomiska turbulensen som nu råder påverkar branschen.